Min wordpressblogg

Martin Lidström, det är jag, och detta är mitt forum.
Tankar, idéer, åsikter, reflektioner, teorier, m.m. trängs här.
Jag är en mångsysslare med fokus på livsfrågor.
Jag vill må bra för att kunna vara en positiv kraft, och en inspirationskälla.

Här nedanför finns alla mina inlägg, men även under kategoriflikarna ovan.
Så är du t.ex. intresserad av livsstilsfrågor så klicka bara på Livsstil så hittar du alla inlägg i ämnet.

Varmt välkomna!
Martin

_______________________________________________________

Fredag 19/11-2010: Invandring del 1.

Invandring del 1.

-Dom tar våra jobb!
-Vi kan göra jobben lika bra!
Orden kom från arbetslösa britter i en dokumentär igår på TV.

Jag gör inga anspråk på att täcka invandringsfrågan utan vill bara reflektera lite här i del 1.

Trots frågans komplexitet tycker jag egentligen att det är ganska enkelt:
-Invandring och folkströmmar har alltid funnits, kommer alltid att finnas, och är i grund något positivt då olika människor berikar varandra.
-Om vi tar två ytterligheter så blir det ganska tydligt vilket spektra frågan innebär:
Exempel 1: Det kommer till ett fiktivt land en miljon vuxna, friska, välutbildade invandrare som redan lärt sig det nya språket. De är driftiga och kan tänka sig att ta vilka jobb som helst.
Detta måste vara vilken nationalekonoms eller politikers våta dröm. En miljon friska arbetsföra till ingen kostnad. Självklart en stor tillgång.
Exempel 2: Det kommer till samma fiktiva land en miljon traumatiserade krigsoffer utan utbildning. De är i så dåligt skick att det har svårt att egentligen lära sig någonting nytt alls. De behöver vård och omtanke.
Detta kostar naturligtvis enorma resurser för det fiktiva landet.

Hur ekvationen/situationen/konsekvenserna ser ut i ett specifikt land pga invandringen står i direkt relation till vilka individer som invandrat. De finns i hela spektrat mellan exempel 1 och 2. Det finns en objektiv sanning, ett objektivt resultat -socialt och ekonomiskt- för varje land som tagit emot invandrare. Problemet med bedömningen av resultatet är att de som räknar är så styrda av just sin upplevelse av verkligheten. Detta förhindrar en förståelse människor emellan, och för att alla resultat har positiva och negativa konsekvenser.
Invandring kan antagligen inte vara det bästa för alla i ett samhälle, lika lite som den kan vara dålig för alla. Det är en klyscha, men det är med invandring som med alla andra företeelser i samhället: -Det blir vad vi gör den.
När ska debatten bli saklig?

Mer intressant kan jag nästan tycka är -som reflektion över det brittiska programmet- frågorna om hur vi vill ha det i ett land.
Hur vill vi att jobben ska se ut?
Vilket tempo ska det vara på våra arbetsplatser?
Är det positivt att det kommer ambitiösa invandrare som ger järnet, och är duktiga på jobb som egentligen inte borde finnas?
Kan det vara så att marknadskrafterna utnyttjar det faktum att vissa utsatta grupper måste göra vad som helst för sin överlevnad?

Jag tänker inte ge mig på att svara även om det är frestande.
Frågan är fri, vad tycker du?

Varma hälsningar!
Martin

PS: Inlägget är skrivet joggandes i 10km/h på mitt löpband. Keep moving folks DS

Parodi på kontaktannons
Då flera av mina vänner tog detta ursprungliga inlägget för en seriös kontaktannons förstod jag att jag var tvungen att skriva tydligt att detta är en parodi på en kontaktannons. Texten är från ett arbete jag gjorde med en livscoach som hette “Min Drömkvinna”. Arbetet var seriöst, men jag såg ganska snart det komiska i mina krav. Nu har jag iofs återtagit de flesta av mina krav, men är å andra sidan lycklig singel utan tankar på att jag måste leva i tvåsamhet.

Drömkvinna sökes:
-Min drömkvinna är trygg med mig, och jag är trygg med henne.
-Min drömkvinna kan jag lita på, och hon kommer att kunna lita 100% på mig.
-Om jag vänder mig om och faller bakåt så tar hon emot mig, det vet jag.
-Min drömkvinna lockar fram det bästa ur mig, min charm och min humor som finns under mitt allvarsamma yttre.
-När hon tittar på mig känner jag att hon ser rakt igenom mig, och det är okey för jag har inget att dölja.
-Jag vet att hon förstår mig och tycker om det hon ser, för hon ser mina kvalitéer.

-Åldern spelar egentligen ingen roll. Det finns fantastiska kvinnor i alla åldrar
Det enda är att jag vill kunna arbeta, ha roligt, och sedan få barn med henne.
Då kan åldern spela in.
-Hon skall vara mycket fysisk, och kroppsmedveten.
Älska beröring, och att träna stenhårt.
-Hon får gärna vara en artist. Kanske dansare för de har en fantastisk kroppsmedvetenhet och arbetar hårdare än de flesta artistgrupper jag känner till. Men en sångerska, instrumentalist eller skådespelare skulle också fungera. Poängen är att jag vill kunna arbeta ihop med henne. Bygga föreställningar ihop t.ex.
-Hennes längd spelar ingen roll. Hon kan vara smal eller kurvig. Bara det är en kropp som är fulltränad utifrån just hennes förutsättningar.
-Hon skall vara färgstark!

-Hon måste vara mycket intelligent och klarsynt. Ha en självständig “klara sig själv” attityd, utan att för den sakens skull tro att man kan leva sitt liv ensam. Hon har naturligtvis körkort, en karriär och får saker och ting gjort.

Min önskan var att träffa en kvinna att dela mitt liv med.
Vi skulle må fantastiskt bra, och sprida kärlek och upplevelser över oss själva och resten av världen. Jag har arbetat med mig själv för att duga och att matcha de rättmätiga krav en för mig bra kvinna kunde ställa.
Jag arbetade också på att tycka om mig själv mer för det ville jag att hon också skulle göra -tycka om sig själv alltså.
Jag visualiserade hur våra blickar möttes och jag såg att hon såg att jag var redo och öppen. Jag tog ett djupt adetag… blåste ut, och önskade:
-Om det är i överensstämmelse med mitt eget bästa, och allt annat involverat. Må det då ske.

Jag tänkte:
Jag älskar att skämma bort dig för du förtjänar allt.
Det finns inga gränser om vi inte begränsar oss.
En kvinna som har Det. Som är fri, och obunden av plikter.
En kvinna som kan, vågar och vill ha det där extra i livet.
En kvinna som älskar att vara i form på alla sätt.

Vilken överaskning att jag fortfarande är singel
Jag spenderade några fullständigt förnedrande månader på nätet, dejtandes.
Jag reviderade gradvis ner min kontaktannons till:
Desperat man söker kvinna -vem som helst.

Jag reviderade egentligen gradvis ner mig själv.
Konaktannonsens innehåll är nu tillbaka och jag stortrivs som singel

Kram / Martin

En liten rapport…

Jag sätter alltid höga mål, och har höga krav på mig i allt jag gör.
Detta är naturligtvis på gott och ont.
Denna lilla rapport skriven springandes på löpbandet är ett försök att sänka ribban, och skriva vardagligt utan att pina alla mina vänner på FaceBook.

Berlin var en härlig stad. En extrem blandning av gammalt och nytt. Historiska hemskheter och framtidstro.
Jag hade dessutom tur med vädret.
Landade där i lördags morse och checkade in på ett billigt centralt beläget hostel. Det bästa sättet att få en känsla av en stad tycker jag är att ta ett par löprundor i den. Sagt och gjort hann jag med två stycken plus promenader, sight-seeing, god mat, och sömn.
Va? Åker du till Berlin för att sova?
Ja, jag har alltid behövt resa bort för att kunna slappna av helt.
Sålunda blev det två 9-timmarsnätter plus två 2-timmars eftermiddagslurar. Sömn är det mest kreativa tillståndet.
Klubbat och klart.
Landade igår eftermiddag igen i Götet laddad, och sugen på allt som vardagen har att erbjuda.

Annars har de senaste veckorna mest erbjudit arbete.
På den positiva sidan så har jag lyckats behålla mina dagliga träningsvanor, och min vikt.
På den negativa sidan märkte jag tämligen omgående hur min mathållning tog stryk av stressen och pressen som alltid infinner sig vid evenemangsarbete. Kolhydratintaget ökade markant, och därigenom också svårigheten att ligga på ett stabilt blodsocker.
Nu är det en lugnare period igen, och min ambition är att ta lärdom, inte döma mig själv, och gå vidare.
Jag har faktiskt njutit både av arbetet, och alla chokladkakor
Jag är ju ingen sockerberoende person som sagt i tidigare inlägg, men kanske lite av eller på emellanåt

På det stora hela är livet underbart som singel och diabetiker.
Jag bor i världens bästa land, och har de två finaste ungarna (nästan vuxna och utflugna iofs) som finns, och som jag är oändligt stolt över.

Nu är det dags att kliva av löpbandet.
Jag har kört en timme snart i ett stilla tempo av 11km/h.

Må gott vänner!
Stor kram / Martin

Hur påverkar jag min omgivning?
Hur får jag mina medmänniskor att känna?

Denna fundering aktualiserades av att jag läste ett citat på en väns profil på FaceBook. Det löd:
I’ve learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.
Maya Angelou

Jag märker ofta hur mina högt ställda ambitioner, krav, och förväntningar påverkar min omgivning.
Jag har inte direkt funderat så mycket på det, mer än att jag har noterat en tystnad i responsen när jag lägger ut texten i olika ämnen. Denna tystnad har jag upplevt som märklig och jobbig då mina intentioner alltid är goda. Jag vill så gärna vara en positiv kraft, och i mån av möjlighet bidra med konstruktiva lösningar på problem som jag och andra ställs inför.

Det finns som jag ser det två alternativa förklaringar samt en möjlighet till att bägge förklaringarna är med i olika hög grad.

Det första är att min egen prestationsångest och önskan att duga helt enkelt överförs på min omgivning via vad jag förmedlar.
En projektion för att lätta trycket på mig själv.

Det andra är att jag är såpass annorlunda i mitt sätt att tänka och agera att jag väcker prestationsångest, och andra inte så trevliga känslor hos de som kommer i kontakt med mig trots att jag själv inte känner så.

Det troliga som jag uppfattar det är att det är en kombination av de två.

Det intressanta blir konsekvensen:
Vad säger mig omgivningens reaktion på mig om mig själv?
Hur vill jag att omgivningen skall reagera på mig?
Om jag vill bli sedd som en positiv, och inspirerande kraft kan jag inte så ångest i mina vänner. Oavsett om det är medvetet eller omedetet.

Allt detta stämmer till eftertanke…
Nu tänker jag…

Varma hälsningar!
Martin

Arbetstidsförkortning…
6-timmars arbetsdag…
4 dagars arbetsvecka…

Jag tänkte resonera lite kring arbetstidsförkortning.
Min utgångspunkt är att det är eftersträvansvärt, att det är något som skulle skapa ett bättre samhälle med färre problem, och med friskare/smartare/tolerantare/kreativare innevånare.
Jag är med andra ord väldigt mycket för 6-timmarsdagar eller 4-dagars vecka. En arbetsvecka på runt 30 timmar.

Jag inser att ämnet är komplext, och att det får konsekvenser i väldigt många led utanför själva kärnfrågan.
Jag inser att detta inlägg blir en -i bästa fall- inspirerande skrapning på ytan som någon annan person kanske vill spinna vidare på, eller kommentera.

Ok!
Min tes går ut på att många jobb går att göra på 6h istället för 8h.
Notera många, inte alla.
En 8h arbetsdag tar en stor del av dagen i anspråk.
Med resor till och från jobbet talar vi ofta om 10h eller mer.
En 8h arbetsdag innehåller lunch, fikapauser, och ett antal uppstartsfaser av den enkla anledningen att få människor vill och kan jobba 8h koncentrerat i sträck.
Min erfarenhet säger mig att det fungerar utmärkt att jobba 3h koncentrerat, 1/2h paus med något lätt att äta, och sedan 3h till koncentrerat.
Du har en morot i det att du vet att inte hela dagen går åt till jobbet. Du jobbar med större koncentration och effektivitet.
Färre pauser. Färre uppstarter. Jobbet görs på 6h istället för 8h.

Notera igen att jag inser att det är skillnad på jobb och jobb.
Vissa jobb har en beskaffenhet som omöjliggör ovanstående resonemang. Där finns andra lösningar.

Vi talar då om en dag som går från t.ex. 08.00-17.00 till 08.00-14.30. Vilken enorm skillnad!

För att inte göra detta inlägget för omfattande vill jag bara beröra att det finns enorma samhällsekonomiska vinster i att hämta när människors tid frigörs. Tidsbrist är en stor faktor till ohälsa.
För att ett system med arbetstidsförkortningar skall fungera och inte bli en black om foten i konkurrenshänseende måste samtidigt krav ställas på de som arbetar.
Samtidigt måste vi vara vaksamma på att det inte blir slarvigt utförda arbeten.
Tanken är att en person i balans, som är koncentrerad, presterar bättre och effektivare.
Det kommer att krävas enormt mycket av arbetsledningen i det att arbetsuppgifterna måste vara väl definierade.

Summa summarum utan att ens ha börjat känns det som:

Om vi i Sverige skulle kunna få till ett dylikt system med arbetstidsförkortning i kombination med större satsningar på människors hälsa, med ökade krav på att människor tar ansvar för sin hälsa så skulle Sverige som land -eller om vi ser Sverige som ett företag- få en enorm konkurrensfördel globalt sett, och få ett mycket humanare samhälle.

Övertygade hälsningar!
Martin

Hur svårt kan det vara?

Så här i valtider när vallöftena står som spön i backen, och undertecknad mest blir förvirrad och inte alls förstår hur det ska gå till kommer här ett litet tips:

Löpbandsstationen! Eller gångstationen om ni vill!
Vi behöver arbete! Check!
Vi behöver friska människor i vårt avlånga land! Check!

Då tycker jag att vi skall designa, och bygga löpbandsstationer här i Sverige.
De ska byggas i kommunal/statlig regi -utan privata vinstintressen-, och placeras ut i den kommunala och statliga sektorn för människor med stillasittande arbete.

Det är ju ingen “rocket science” att vi människor är gjorda för att röra på oss.
Det är ingen hemlighet att människor lätt blir sjuka av att sitta stilla hela dagarna.
Vitsen är att människor på en löpbandsstation kan gå sakta samtidigt som de arbetar.
Vill någon springa går det naturligtvis, men vinsten bara i att gå ett par timmar varje dag kan inte överskattas.

Vi skapar arbete i produktionen av utrustningen, och vi skapar friskare människor i och med att fler kommer i daglig rörelse.

Win-win brukar det kallas.

Hur svårt kan det vara?

Så här ser min mycket enkla ihopplockade station ut.
Med lite resurser skulle en station kunna bli hur bra som helst!
Skicka vidare till din politiker så kanske något händer!

Varma hälsningar!
Martin

-Åk till Budapest istället!
Den äldre damen tittar vänligt på mig där jag står ganska uppriven på Säve flygplats.

Hon fortsätter: -Jag förstår att du skulle till London, men Budapest är jättetrevligt , billigt, och det går en flight snart!
-Men snälla ni, jag har mina möten på en mässa i London , inte i Budapest, och jag skulle vara tillbaka här i Göteborg ikväll! Replikerar jag.

Jaja… nu sitter jag iaf hemma igen med en tämligen lång näsa.
Att resa till London på nationellt ID -vilket fungerar väldigt bra i stora delar av Europa- var ingen bra idé när det gällde England, trots att de är med i EU.
Jag valde medvetet att inte stoppa ner passet i portföljen i morse.
Det är ju så smidigt att resa lätt… suck…

Men vet ni vad!
Jag deppar inte ihop för detta!
Bara att ringa de jag skulle träffa, och förklara läget.
Det kommer nya möten, nya mässor, nya flighter till världens alla hörn.

Och visst var hon gullig, damen som tyckte att jag skulle åka till Budapest istället.
Kanske var de det jag skulle gjort… hmm.. lite sent påtänkt nu.

Nu ska jag se till att göra en riktigt bra dag som revanch för denna fadäs!
Må gott vänner!
Varma hälsningar / Martin

Såg precis partiledarutfrågningen av Maria Wetterstrand på TV….

Inte för att jag blev så mycket klokare direkt….
Några av frågorna som hela tiden ekar i mitt huvud är:

Vart skall alla jobb komma ifrån som utlovas?
Är inte arbetslösheten snarast ett resultat av inställningen på landets medborgare?
Hur mycket kan vi förvänta oss att samhället kan ordna för oss?
Kan vi inte inse att resurserna är begränsade?
Kan verkligen allt bli “bättre” hela tiden?
Borde inte prognosen snarast vara tvärtom med tanke på världsutvecklingen?
Många pratar hela tiden om tillväxt. Kan vi räkna med tillväxt i det oändliga?
När ska det vara nog, och reella mänskliga värden prioriteras?
Vart tar alla producerade överskott vägen?
Är det till förmögenheter, lyxvaror, och lyxkonsumtion?

Jag läste en insändare häromdagen som jag tyckte var bra.
Den gick ut på att det i slutändan är du och jag som betalar de hutlöst överbetalda idrottsstjärnorna deras makalösa löner.
Jag ska inte gå in på hur han resonerade, men det är ganska logiskt att allt som kostar pengar betalas av det som har producerats för att generera pengar.
I realiteten är det ditt, mitt, och alla andra människors arbete.
Vi betalar glatt för hur det ser ut.

I slutändan verkar det som att systemet inte är bättre än delarna som det består av.
Dvs du, jag, och alla andra.
Så ska det bli någon förändring så får vi nog se till att tänka till lite mer, och fråga oss hur vi egentligen vill ha det, och hur vi vill att våra gemensamt ihoparbetade resurser skall spenderas/fördelas.

Men detta är det väl antagligen för komplicerat för politikerna att tala om, så här sitter vi med skägget i brevlådan.

Godafton!
Martin

Det är i sanning en ny start för mig.
Min ambition är att på denna bloggen vara rak, tydlig, och om möjligt lite underhållande.
www.DiabeticOnTheRun.com finns kvar, men endast som en projektbloggsida.

Detta året har så här långt varit turbulent.
Jag har fortfarande inte helt greppat vad jag utsatte mig för i höstas iom långlöpningen mellan Berlin och Gibraltar.
Det kommer att bli anledning för mig att återknyta till detta fortlöpande.

Nystarten:
Jag är inte längre sockerberoende!
Inte en glass, inte en kaka, inte en chokladbit har slunkit ner sen den 22/7.
Det har inte varit svårt. Jag fick bara nog.
En positiv bieffekt är att min vikt minskat från 85kg den 22/7 till 77kg idag!

Beroendepersonlighet kallade en kompis mig…
Just nu arbetar jag efter tesen att det inte finns några beroendepersonligheter.
Eller om ni vill så är alla beroendepersonligheter av olika grader.
Beroende på hur starka kickar jag måste ha så gäller det bara att välja ett sätt som ger positiva konsekvenser för mitt liv som jag lever i detta samhället.
Hur svårt kan det vara?
-Jävligt svårt om jag inte ser orsakssammanhangen.
Nu ser jag dem, och det blir inte svårt alls.
Jag tar konsekvenserna av vem jag är, således:

Jag är en person som inte äter glass, choklad, kakor, m.m.
Jag är en person som inte dricker alkohol.
Jag är en person som är försiktig med fettintaget.
Jag har hittat andra kickar!
Jag har hittat mer konstruktiva sätt att inte bli rastlös, frustrerad, och känna mig ensam i mitt singelskap.
Jag söker riktiga upplevelser, jag tränar, jag organiserar, jag spelar och sjunger.
Jag går och lägger mig i tid.
Jag går ner i vikt!!
Jag är grym!!

Följande blogg inlägg kommer att innehålla färre JAG.
Jag tycker att det ser klart B ut med ett jag som varannat ord, men detta första inlägget är nödvändigt som ett Statement!

Jag är inget beroendeoffer längre.
Jag styr min skuta själv, förvisso med min kompis Diabetesen på axeln.
Men det är en god kompis som jag trivs med!
-Full respekt till er som har en svårinställd, och jobbig Diabetes. Jag känner med er.

Livet är underbart, och det går vidare!
Fortsättning följer!
Varma hälsningar / Martin